Det var en tid sedan jag skrev här. 

Det är snart ett år sedan.

Men livet kom i vägen.

Sommaren anlände. Jag träffade någon.

Någon gjorde mig väldigt glad. Lycklig.

Jag blev förtjust i någon. Förälskad.

Vi ägnade hela sommaren till att 
lära känna varandra.
När vi väl hade tid.
När jobb och andra plikter inte hindrade oss.

Vi hade kul tillsammans. Vi värderade detsamma i livet.


Jag gav allt för att få vara med den här människan. 

Jag gav upp mycket av mig själv. 

Jag bodde i en kappsäck. Alltid på språng.

På jobbet eller på väg till min nyfunna kärlek.

Hösten kom. Skolan började.

Distans förhållandet tärde både på bilen och ekonomin.

Bilen kraschade. Den gav upp.

Och plötsligt kraschade jag med den.

Alla mil vi åkt tillsammans. 

Det blev för mycket till slut. 

Jag kände att jag blev splittrad. 

Mellan två hem. 
Men inte hemma någonstans.


Så trött. 
Jag ville bara lägga ner mitt trötta huvud.

Sova.
Aldrig vakna. 

Illamåendet kom.

Tröttheten omslöt mig.

Illamåendet välde inom mig. 

Jag fick inget förstående från min nyfunna kärlek.

Bara anklagelser.
Samvetet gnagde. 

Varför var jag så trött? 


Varför orkade jag inte vara lika tillgänglig längre?

Varför orkade jag inte anpassa mig efter hans liv längre?

Men varför kunde han inte anpassa sig en enda gång efter mitt liv?

Varför var det bara jag som körde alla dessa mil?

Varför var det bara jag som såg till att vi sågs?

Samvetet gnagde ännu mer över dessa själviska tankar.

Tårar. Bråk. Anklagelser. Hårda ord. Elaka ord.
Ord som inte går att förlåta.

Tårar. Sorg. Besvikelse. 

Kärleken sprack. Egoismen tog över. 

Jag ville bara må bra igen. 

Men illamåendet kom över mig med ny kraft för varje dag.

Utmattad och deprimerad.
Jag låg en dag i sängen och grät i flera timmar.

Tröttheten utlöste en sorts apati.

Jag låg en dag i sängen och bara stirrade tomt framför mig.

Så gick dagarna. 

En dag kände jag något inom mig. 

Gravid? Men jag hade ju skydd. 

Aldrig har 1% hånat mig så mycket.


Nya känslostormar. 

Mer anklagelser.
Hårda ord. 

Ingen medkänsla.

Det definitiva slutet. 


Beslutet.

Jag kan inte bli en BRA ensamstående mamma.

Samvetet gnager.
Men han vill absolut inte ha barn.


Sorgen.
Förnedringen.

Många kronor fattigare igen.
För att mörda ett barn. 

Förtvivlan. 

Men jag reste mig.

Men nu måste väl ändå allt vända?

Men mördar du ett barn.

Då straffas du hårt. 

Karma.
Bilen kraschade igen. 

Utbränd efter alla meningslösa mil,
alla mil till den 
inbillade stora kärleken.

Den redan hårt ansträngda studentekonomin
fick sig ännu ett bakslag.


Allt svartnar.
Sorgen över det förlorade livet.
Och jag bara undrar, vad är meningen med allt? 
Orkar jag med ännu en motgång
innan all mening med livet försvinner helt?



Vad är meningen med att träffa en person som
lovar dig guld och gröna skogar. 
Men när
det verkligen gäller vill han bara ha en kvinna
som anpassar sig efter hans liv.
Han vill ha en kvinna som sin hushållerska,
som alltid är upplagd för sex, även när hon är trött,
illamående och gravid. En kvinna som hjälper till
i hans hem, men när hon sen ber om något. 

Något så litet som en önskan om att han
för en gångskull ska ta sig tid att hälsa på henne,
när 
hennes bil är trasig eller hennes ekonomi är kärv.
Då låter han meddela att hans liv går före. 



Vad är meningen med allt bråk.

För att sen upptäcka att skyddet som ska skydda dig till 99%,
väljer att ge dig en 1% hån. 
En käftsmäll.

Ställ en önskan om att mötas halva vägen. Ställ krav.
Bli gravid.

Berätta. Få anklagelser och skit kastad i ansiktet.
Gör slut.
Tvingas genomgå en förnedrande abort, själv.
Bilen kraschar.
Psyket kraschar. Ekonomin kraschar. 
Livet kraschar.

Det dåliga samvetet gnager inom mig.

Jag är arg och förbannad över att han inte fanns där för mig då.

Oavsett alla hårda ord. Oavsett vad vi grälade om.

Men barnet i min mage var bara mitt ansvar helt plötsligt.

Inte en fråga om hur jag mådde.

Inte en fråga om jag behövde ekonomisk ersättning eller stöd.

Inte en fråga om jag fattat något beslut. 

Varken innan eller efter vi hade gjort slut.

Barnet i min mage gav mig kraft att lämna.

Lämna ännu ett dåligt förhållande bakom mig. 

Nu ska jag bara komma upp ur det här svarta hålet innan jag drunknar. 



Men inte idag.

Orkar inte.

Inte idag.

Kanske i morgon. 

 
Jag försöker tänka så. Även om nattens drömmar färgar morgon timmarna
gråa och dystra så lyckas de inte färga hela dagen. Det är svårt just då när
jag vaknar men jag försöker.  

Våren är här. Solen värmde idag och snön är borta. Äntligen!

 

Här om natten drömde jag om honom med stort H igen.
Han jag byggt upp ett liv med. Fantiserat ihop en dejt med.
Jag vaknar ur drömmen och för en stund så ler jag.
Jag tror att det händer. På riktigt. Jag tror att jag äntligen
har hittat honom. Jag vaknar till liv och förstår att det
bara var en dröm. Ännu en sjuk dröm. Om en person jag inte
har träffat på snart ett år. En person som fångade mitt
intresse och vägrar släppa taget om mig. Det har gått nio månader
sen vi sågs sist. Hur kan han påverka mig så här fortfarande?
Han som är så där långt borta men ändå så nära. Jag undrar om
han ens minns mig? Jag minns vartenda ord han sa.
Hans leende, hans skämt, hans hand när den nuddade min.
Shit, jag låter som en galning. Besatt av honom.
Men det är jag inte. Han är bara en fantasi, som en skyddande mur
som gör att jag inte vill ha någon annan än honom och dyker
det inte upp någon finare än honom...
Ja då förblir jag oälskad och osårbar.

Ensam är stark.

Jag tror att jag har fått tinitus. Jag var ute med några vänner på krogen för en tid sedan.
Musiken var öronbedövande högt. Jag hörde inte vad mina vänner sa.
Jag hörde inte mina egna tankar.
Fuck. I´m old. 

Det är så tyst här hemma.
Det är så tyst så jag kan höra en siren i mina öron. 
Kan det försvinna efter en tid? Eller är det kronisk?
Nåväl. Vad gör ännu ett kroniskt tillstånd i denna kropp. 

 
Hur länge ska man behöva leta egentligen?
De senaste åren har jag trott och hoppats att varje person jag mött skulle
vara rätt för mig. Men en efter en har jag lämnat eftersom de inte var
rätt för mig. Just nu har jag en crush i en som jag inte har träffat sen i
början på sommaren. Vi träffades via arbetet några få gånger. Jag
fantiserar att han är  rätt för mig, jag drömmer om honom på nätterna
och på dagarna. Jag har ringt honom tusen gånger i mina drömmar.
Jag har hittat hans nummer på internet men jag ringer aldrig.

Varför?

För att jag inte vill att mina drömmar om honom ska ta slut. Jag
vill inte träffa honom och få reda på att vi inte var menade för varandra.
I drömmarna kan jag inte bli sårad och det kan aldrig ta slut.
Om jag inte väljer det själv. Vem ska jag då drömma om? Jag vill inte bli
besviken en gång till. Jag orkar inte bli besviken på kärleken en enda
gång till. Jag är trött på att falla ner i den mörkaste avgrund. Släpa mig
upp ur den och sopa ihop alla skärvor och limma ihop mig bit för bit
och bygga ännu starkare och tjockare murar runtomkring mig.

Jag är trött på att dumpa. Det är alltid jag som gör slut. Fast det är
egentligen vi båda som vill det. Jag känner på mig det långt innan
han har bestämt det. Jag känner att vi glider isär och jag känner att
det inte är vi som är ämnade för varandra. Så jag gör det som vi
båda vill göra men ingen vill såra. Jag offrar mig och blir den onde.
Men jag blir lika sårad varenda gång. En liten bit av mig dör varenda
gång. Jag är rädd att om jag försöker igen så kommer det inte finnas
kvar något mer av mig. 

Därför ringer jag aldrig det där samtalet.
Det är därför jag låter tiden gå och fortsätter drömma och fantisera. 
Det är inte riktig kärlek så därför kan jag inte bli sårad igen. 

Det finns ett djup i dina ögon

Du ser mig

Du hör mig.

Du blir hög

Du vill ha doften

Mina ögon

Mina läppar

Min kropp

Jag ger dig av mig

Njuter 

Faller

Du fångar mig

Lyfter

Vi svävar

Ge mig en sekund till

jag vill att det ska vara

En sekund

En minut

En evighet.
Men nu är du
borta.

Jag läste ett citat häromdagen som träffade mig rakt in i hjärtat.
"Believe you can and you´re halfway there".
Jag tror ofta på att jag kan uppnå mina drömmar, men oftast stannar 
det där, till att just förbli drömmar. För innerst inne tror jag
att det är just bara drömmar, inget jag kommer att förverkliga eftersom det
krävs så mycket mer av mig än att bara drömma. Som att våga ta steget. 

Våga hoppa. Våga leva ut mina drömmar.

Jag har alltid drömt om att få arbeta med det jag tycker om att göra mest, skriva.
Men också det jag tycker näst mest om att göra, läsa.
Just ni sitter jag vid skolbänken och försöker förverkliga just dessa drömmar. 
Det slår mig varje gång jag har avslutat en kurs, att jag faktiskt är på väg att
uppfylla mina drömmar. Om att få arbeta med text en dag. Jag lär mig något 
nytt varje dag vid den där skolbänken. Jag lär mig om hur jag utformar bokstäver
till ord, ord till meningar. Meningar till text, text som passar olika ändamål. Och vet ni,
jag älskar det. Även om parataxer och syntaxer kanske inte hör till det jag blir 
mest upphetsad av så hjälper den kunskapen mig att nå ditt jag vill en dag. 

Våga tro på dig själv, våga drömma och våga förverkliga dem!

För tio år sedan eller är det snart elva? Blev jag brutalt sårad, misshandlad
och övergiven. Jag har aldrig någonsin varit så ensam som då i en stad
där solen alltid ler. Där grannarna pratar bred värmländska och gillar bilar.
Ensam och övergiven trots att jag har systrar, bröder och två föräldrar
som älskar varandra och sina barn över allt annat. Trots att jag är den som
dumpar och kastar ut den person jag valt att leva med. Jag ringer min
sambos pappa och ber honom hämta sitt barn som med våld och hårda elaka
ord försöker övertala mig att tala om vart jag har gömt drogerna. Drogerna
som jag inte vill ha i mitt eget hem. Jag säger det till min sambos pappa. Han
vill att vi ska prata, jag vill bli lämnad ensam. Jag vill gråta, skrika och förbanna.
Så han lovar mig att han ska hämta hem sitt barn som snart fyller trettio och
har droger i mitt hem.

Han som kom hem flera månader tidigare och direkt gick in i duschen och
förklarade att han skulle träffa en instruktör som skulle hjälpa honom med vår
hund, eller hans hund som han så ofta sa. Din hund och min hund. Vi hade
två, en var. Det sa han. Han som duschade länge och rakade sig noggrant när

jag satt vid datorn för att kolla min mejl. Men det är inte min mejl som kommer
upp när jag trycker igång skärmen. Det är hans mejl, han som jag hör duscha
väldigt länge och raka sig väldigt noggrant när han skulle ut på en hundpromenad
med en instruktör på en brukshundklubb i Värmland. Mejlet finns där, öppet,
som om det var till för att läsas för vem som än ville. Och jag läste. För orden talade
direkt till mig. Och precis exakt då, då visste jag att instruktören som min sambo

skulle träffa var sambo och mer än gärna ville hjälpa honom med hans hund och
visst kunde de ta en promenad och ett glas öl. Men hon ville göra klart för honom
att hon inte var intresserad av något mer, hon hade ju sambo.

Jag blev alldeles kall. Han hade ju också en sambo. Jag såg vad han skrivit till henne.
Fina och snälla ord, sådana där vackra ord som han skrev till mig. Då precis innan
vi blev tillsammans. När han fortfarande hälsade på hos min granne. Han sa där och
då att de inte var tillsammans längre att de hade gjort slut. Jag trodde honom då.
Nu när jag satt där och läste hans mejl. Då insåg jag att han aldrig hade gjort slut med
min granne när han bad om att få träffa mig. När han skrev att han inte kunde sluta
tänka på mig och mina vackra ögon. Nu läste jag dessa vackra ord igen. Men den här
gången var de inte till mig. Orden förklarade exakt vem det var jag levde med. Jag skrev
till den där kvinnan samma kväll och förklarade hur allt låg till och att jag ville att hon
skulle veta att jag fanns. Jag fick svar av henne direkt. Hon försäkrade att hon inte var

intresserad. Jag minns att jag kände att hon var ärlig och omtänksam och frågade hur jag
hade det där hemma med en sambo som sökte efter andra.

Jag minns inte vad hon heter för jag raderade henne ur hans mejl och ur mitt minne.
Jag ville ju vara den enda för honom. Men jag kunde inte radera hans sexmissbruk ur
hans sjuka huvud. Inte heller hans drogmissbruk. Jag levde med en blandmissbrukare
som misshandlade mig psykiskt så illa att jag i två års tid trodde att det var mitt fel
alltihop. Att det var jag som ställde för höga krav när jag ville ha ett drogfritt hem och
att vi var trogna mot varandra. 

Nu stod jag där ensam. Jag hade slängt ut min sambo, som hade blivit av med sitt
körkort, så nu var hans pappa tvungen att hämta hem honom.
Sin snart trettio åriga son. 

Jag ringde till min mamma och berättar allt. Från början till slut, utan några vita lögner.
Hon lägger på luren samtidigt som min pappa kliver in genom dörren, flera hundra mil bort.
Han känner sitt barns förtvivlade gråt efter trygghet. Samtidigt som min mamma lägger
på luren kliver han in genom dörren och säger: Ska jag hämta hem henne?
Och det gör han. Han kör över hundra mil och packar in alla mina saker i ett släp. 
Vi städar ur lägenheten och jag lämnar in nycklarna till bostadsförmedlingen. Vi åker över
hundra mil, hem till mina föräldrar där jag har vuxit upp och känner mig trygg. Min pappa
gör allt detta utan att fråga vad jag varit med om. För på något konstigt vi så gör aldrig min
pappa det. Han frågar inte vad min sambo, ex-sambo, har gjort. Han frågar inte hur jag mår,
han kör bara över tvåhundra mil. För att hämta hem sin sårade och misshandlade dotter.
Bara för att han älskar sitt barn. Han frågar inte en enda gång om allt som hänt.
För jag vet att han redan vet. Det behövs aldrig några ord. Han kände min förtvivlan flera
hundra mil bort då när han klev in genom dörren och min mamma la på luren efter att jag
berättat allt för henne, det som jag aldrig tidigare berättat.

Jag flyr så långt bort jag kan från honom, han som misshandle mig så brutalt att jag
tappade tilliten till andra människor och fortfarande hellre väljer att leva ensam än
att bli sådär brutalt misshandlad och sårad av någon igen.