Det finns ett djup i dina ögon

Du ser mig

Du hör mig.

Du blir hög

Du vill ha doften

Mina ögon

Mina läppar

Min kropp

Jag ger dig av mig

Njuter 

Faller

Du fångar mig

Lyfter

Vi svävar

Ge mig en sekund till

jag vill att det ska vara

En sekund

En minut

En evighet.
Men nu är du
borta.

Jag läste ett citat häromdagen som träffade mig rakt in i hjärtat.
"Believe you can and you´re halfway there".
Jag tror ofta på att jag kan uppnå mina drömmar, men oftast stannar 
det där, till att just förbli drömmar. För innerst inne tror jag
att det är just bara drömmar, inget jag kommer att förverkliga eftersom det
krävs så mycket mer av mig än att bara drömma. Som att våga ta steget. 

Våga hoppa. Våga leva ut mina drömmar.

Jag har alltid drömt om att få arbeta med det jag tycker om att göra mest, skriva.
Men också det jag tycker näst mest om att göra, läsa.
Just ni sitter jag vid skolbänken och försöker förverkliga just dessa drömmar. 
Det slår mig varje gång jag har avslutat en kurs, att jag faktiskt är på väg att
uppfylla mina drömmar. Om att få arbeta med text en dag. Jag lär mig något 
nytt varje dag vid den där skolbänken. Jag lär mig om hur jag utformar bokstäver
till ord, ord till meningar. Meningar till text, text som passar olika ändamål. Och vet ni,
jag älskar det. Även om parataxer och syntaxer kanske inte hör till det jag blir 
mest upphetsad av så hjälper den kunskapen mig att nå ditt jag vill en dag. 

Våga tro på dig själv, våga drömma och våga förverkliga dem!

För tio år sedan eller är det snart elva? Blev jag brutalt sårad, misshandlad
och övergiven. Jag har aldrig någonsin varit så ensam som då i en stad
där solen alltid ler. Där grannarna pratar bred värmländska och gillar bilar.
Ensam och övergiven trots att jag har systrar, bröder och två föräldrar
som älskar varandra och sina barn över allt annat. Trots att jag är den som
dumpar och kastar ut den person jag valt att leva med. Jag ringer min
sambos pappa och ber honom hämta sitt barn som med våld och hårda elaka
ord försöker övertala mig att tala om vart jag har gömt drogerna. Drogerna
som jag inte vill ha i mitt eget hem. Jag säger det till min sambos pappa. Han
vill att vi ska prata, jag vill bli lämnad ensam. Jag vill gråta, skrika och förbanna.
Så han lovar mig att han ska hämta hem sitt barn som snart fyller trettio och
har droger i mitt hem.

Han som kom hem flera månader tidigare och direkt gick in i duschen och
förklarade att han skulle träffa en instruktör som skulle hjälpa honom med vår
hund, eller hans hund som han så ofta sa. Din hund och min hund. Vi hade
två, en var. Det sa han. Han som duschade länge och rakade sig noggrant när

jag satt vid datorn för att kolla min mejl. Men det är inte min mejl som kommer
upp när jag trycker igång skärmen. Det är hans mejl, han som jag hör duscha
väldigt länge och raka sig väldigt noggrant när han skulle ut på en hundpromenad
med en instruktör på en brukshundklubb i Värmland. Mejlet finns där, öppet,
som om det var till för att läsas för vem som än ville. Och jag läste. För orden talade
direkt till mig. Och precis exakt då, då visste jag att instruktören som min sambo

skulle träffa var sambo och mer än gärna ville hjälpa honom med hans hund och
visst kunde de ta en promenad och ett glas öl. Men hon ville göra klart för honom
att hon inte var intresserad av något mer, hon hade ju sambo.

Jag blev alldeles kall. Han hade ju också en sambo. Jag såg vad han skrivit till henne.
Fina och snälla ord, sådana där vackra ord som han skrev till mig. Då precis innan
vi blev tillsammans. När han fortfarande hälsade på hos min granne. Han sa där och
då att de inte var tillsammans längre att de hade gjort slut. Jag trodde honom då.
Nu när jag satt där och läste hans mejl. Då insåg jag att han aldrig hade gjort slut med
min granne när han bad om att få träffa mig. När han skrev att han inte kunde sluta
tänka på mig och mina vackra ögon. Nu läste jag dessa vackra ord igen. Men den här
gången var de inte till mig. Orden förklarade exakt vem det var jag levde med. Jag skrev
till den där kvinnan samma kväll och förklarade hur allt låg till och att jag ville att hon
skulle veta att jag fanns. Jag fick svar av henne direkt. Hon försäkrade att hon inte var

intresserad. Jag minns att jag kände att hon var ärlig och omtänksam och frågade hur jag
hade det där hemma med en sambo som sökte efter andra.

Jag minns inte vad hon heter för jag raderade henne ur hans mejl och ur mitt minne.
Jag ville ju vara den enda för honom. Men jag kunde inte radera hans sexmissbruk ur
hans sjuka huvud. Inte heller hans drogmissbruk. Jag levde med en blandmissbrukare
som misshandlade mig psykiskt så illa att jag i två års tid trodde att det var mitt fel
alltihop. Att det var jag som ställde för höga krav när jag ville ha ett drogfritt hem och
att vi var trogna mot varandra. 

Nu stod jag där ensam. Jag hade slängt ut min sambo, som hade blivit av med sitt
körkort, så nu var hans pappa tvungen att hämta hem honom.
Sin snart trettio åriga son. 

Jag ringde till min mamma och berättar allt. Från början till slut, utan några vita lögner.
Hon lägger på luren samtidigt som min pappa kliver in genom dörren, flera hundra mil bort.
Han känner sitt barns förtvivlade gråt efter trygghet. Samtidigt som min mamma lägger
på luren kliver han in genom dörren och säger: Ska jag hämta hem henne?
Och det gör han. Han kör över hundra mil och packar in alla mina saker i ett släp. 
Vi städar ur lägenheten och jag lämnar in nycklarna till bostadsförmedlingen. Vi åker över
hundra mil, hem till mina föräldrar där jag har vuxit upp och känner mig trygg. Min pappa
gör allt detta utan att fråga vad jag varit med om. För på något konstigt vi så gör aldrig min
pappa det. Han frågar inte vad min sambo, ex-sambo, har gjort. Han frågar inte hur jag mår,
han kör bara över tvåhundra mil. För att hämta hem sin sårade och misshandlade dotter.
Bara för att han älskar sitt barn. Han frågar inte en enda gång om allt som hänt.
För jag vet att han redan vet. Det behövs aldrig några ord. Han kände min förtvivlan flera
hundra mil bort då när han klev in genom dörren och min mamma la på luren efter att jag
berättat allt för henne, det som jag aldrig tidigare berättat.

Jag flyr så långt bort jag kan från honom, han som misshandle mig så brutalt att jag
tappade tilliten till andra människor och fortfarande hellre väljer att leva ensam än
att bli sådär brutalt misshandlad och sårad av någon igen. 

För en tid sedan dog mitt intresse för att blogga. Idag vaknade en lust till liv igen.
Jag tänker ta tillvara på den gåvan och skapa mig en alldeles egen skrivhörna
där jag delar med mig av alla mina innersta tankar och åsikter. Min alldeles egen
skrivhörna där jag inte behöver skriva för att prestera eller visa vad jag har
presterat. En skrivhörna där bara jag får vara mig själv. 

Vem är då denna skribent? En norrländsk donna på trettio pluss som på grund
av livet, eller kanske tack vare livet och öden, hamnat i en stad nära Mälaren.
På grund av sin skogstokiga natur har hon flytt staden och bor ute på landet
nära naturen och vatten. 

Det får räcka så för idag. Resten av karamellerna får ni smaka på en annan
gång, lite då och då när jag känner för det. 

Ta hand om varandra, livet är för kort för att vara osams med dem du älskar.