Jag försöker tänka så. Även om nattens drömmar färgar morgon timmarna
gråa och dystra så lyckas de inte färga hela dagen. Det är svårt just då när
jag vaknar men jag försöker.  

Våren är här. Solen värmde idag och snön är borta. Äntligen!

 

Här om natten drömde jag om honom med stort H igen.
Han jag byggt upp ett liv med. Fantiserat ihop en dejt med.
Jag vaknar ur drömmen och för en stund så ler jag.
Jag tror att det händer. På riktigt. Jag tror att jag äntligen
har hittat honom. Jag vaknar till liv och förstår att det
bara var en dröm. Ännu en sjuk dröm. Om en person jag inte
har träffat på snart ett år. En person som fångade mitt
intresse och vägrar släppa taget om mig. Det har gått nio månader
sen vi sågs sist. Hur kan han påverka mig så här fortfarande?
Han som är så där långt borta men ändå så nära. Jag undrar om
han ens minns mig? Jag minns vartenda ord han sa.
Hans leende, hans skämt, hans hand när den nuddade min.
Shit, jag låter som en galning. Besatt av honom.
Men det är jag inte. Han är bara en fantasi, som en skyddande mur
som gör att jag inte vill ha någon annan än honom och dyker
det inte upp någon finare än honom...
Ja då förblir jag oälskad och osårbar.

Ensam är stark.

Jag tror att jag har fått tinitus. Jag var ute med några vänner på krogen för en tid sedan.
Musiken var öronbedövande högt. Jag hörde inte vad mina vänner sa.
Jag hörde inte mina egna tankar.
Fuck. I´m old. 

Det är så tyst här hemma.
Det är så tyst så jag kan höra en siren i mina öron. 
Kan det försvinna efter en tid? Eller är det kronisk?
Nåväl. Vad gör ännu ett kroniskt tillstånd i denna kropp. 

 
Hur länge ska man behöva leta egentligen?
De senaste åren har jag trott och hoppats att varje person jag mött skulle
vara rätt för mig. Men en efter en har jag lämnat eftersom de inte var
rätt för mig. Just nu har jag en crush i en som jag inte har träffat sen i
början på sommaren. Vi träffades via arbetet några få gånger. Jag
fantiserar att han är  rätt för mig, jag drömmer om honom på nätterna
och på dagarna. Jag har ringt honom tusen gånger i mina drömmar.
Jag har hittat hans nummer på internet men jag ringer aldrig.

Varför?

För att jag inte vill att mina drömmar om honom ska ta slut. Jag
vill inte träffa honom och få reda på att vi inte var menade för varandra.
I drömmarna kan jag inte bli sårad och det kan aldrig ta slut.
Om jag inte väljer det själv. Vem ska jag då drömma om? Jag vill inte bli
besviken en gång till. Jag orkar inte bli besviken på kärleken en enda
gång till. Jag är trött på att falla ner i den mörkaste avgrund. Släpa mig
upp ur den och sopa ihop alla skärvor och limma ihop mig bit för bit
och bygga ännu starkare och tjockare murar runtomkring mig.

Jag är trött på att dumpa. Det är alltid jag som gör slut. Fast det är
egentligen vi båda som vill det. Jag känner på mig det långt innan
han har bestämt det. Jag känner att vi glider isär och jag känner att
det inte är vi som är ämnade för varandra. Så jag gör det som vi
båda vill göra men ingen vill såra. Jag offrar mig och blir den onde.
Men jag blir lika sårad varenda gång. En liten bit av mig dör varenda
gång. Jag är rädd att om jag försöker igen så kommer det inte finnas
kvar något mer av mig. 

Därför ringer jag aldrig det där samtalet.
Det är därför jag låter tiden gå och fortsätter drömma och fantisera. 
Det är inte riktig kärlek så därför kan jag inte bli sårad igen.