Här om natten drömde jag om honom med stort H igen.
Han jag byggt upp ett liv med. Fantiserat ihop en dejt med.
Jag vaknar ur drömmen och för en stund så ler jag.
Jag tror att det händer. På riktigt. Jag tror att jag äntligen
har hittat honom. Jag vaknar till liv och förstår att det
bara var en dröm. Ännu en sjuk dröm. Om en person jag inte
har träffat på snart ett år. En person som fångade mitt
intresse och vägrar släppa taget om mig. Det har gått nio månader
sen vi sågs sist. Hur kan han påverka mig så här fortfarande?
Han som är så där långt borta men ändå så nära. Jag undrar om
han ens minns mig? Jag minns vartenda ord han sa.
Hans leende, hans skämt, hans hand när den nuddade min.
Shit, jag låter som en galning. Besatt av honom.
Men det är jag inte. Han är bara en fantasi, som en skyddande mur
som gör att jag inte vill ha någon annan än honom och dyker
det inte upp någon finare än honom...
Ja då förblir jag oälskad och osårbar.

Ensam är stark.

Jag tror att jag har fått tinitus. Jag var ute med några vänner på krogen för en tid sedan.
Musiken var öronbedövande högt. Jag hörde inte vad mina vänner sa.
Jag hörde inte mina egna tankar.
Fuck. I´m old. 

Det är så tyst här hemma.
Det är så tyst så jag kan höra en siren i mina öron. 
Kan det försvinna efter en tid? Eller är det kronisk?
Nåväl. Vad gör ännu ett kroniskt tillstånd i denna kropp.