Hur länge ska man behöva leta egentligen?
De senaste åren har jag trott och hoppats att varje person jag mött skulle
vara rätt för mig. Men en efter en har jag lämnat eftersom de inte var
rätt för mig. Just nu har jag en crush i en som jag inte har träffat sen i
början på sommaren. Vi träffades via arbetet några få gånger. Jag
fantiserar att han är  rätt för mig, jag drömmer om honom på nätterna
och på dagarna. Jag har ringt honom tusen gånger i mina drömmar.
Jag har hittat hans nummer på internet men jag ringer aldrig.

Varför?

För att jag inte vill att mina drömmar om honom ska ta slut. Jag
vill inte träffa honom och få reda på att vi inte var menade för varandra.
I drömmarna kan jag inte bli sårad och det kan aldrig ta slut.
Om jag inte väljer det själv. Vem ska jag då drömma om? Jag vill inte bli
besviken en gång till. Jag orkar inte bli besviken på kärleken en enda
gång till. Jag är trött på att falla ner i den mörkaste avgrund. Släpa mig
upp ur den och sopa ihop alla skärvor och limma ihop mig bit för bit
och bygga ännu starkare och tjockare murar runtomkring mig.

Jag är trött på att dumpa. Det är alltid jag som gör slut. Fast det är
egentligen vi båda som vill det. Jag känner på mig det långt innan
han har bestämt det. Jag känner att vi glider isär och jag känner att
det inte är vi som är ämnade för varandra. Så jag gör det som vi
båda vill göra men ingen vill såra. Jag offrar mig och blir den onde.
Men jag blir lika sårad varenda gång. En liten bit av mig dör varenda
gång. Jag är rädd att om jag försöker igen så kommer det inte finnas
kvar något mer av mig. 

Därför ringer jag aldrig det där samtalet.
Det är därför jag låter tiden gå och fortsätter drömma och fantisera. 
Det är inte riktig kärlek så därför kan jag inte bli sårad igen.