Det var en tid sedan jag skrev här. 

Det är snart ett år sedan.

Men livet kom i vägen.

Sommaren anlände. Jag träffade någon.

Någon gjorde mig väldigt glad. Lycklig.

Jag blev förtjust i någon. Förälskad.

Vi ägnade hela sommaren till att 
lära känna varandra.
När vi väl hade tid.
När jobb och andra plikter inte hindrade oss.

Vi hade kul tillsammans. Vi värderade detsamma i livet.


Jag gav allt för att få vara med den här människan. 

Jag gav upp mycket av mig själv. 

Jag bodde i en kappsäck. Alltid på språng.

På jobbet eller på väg till min nyfunna kärlek.

Hösten kom. Skolan började.

Distans förhållandet tärde både på bilen och ekonomin.

Bilen kraschade. Den gav upp.

Och plötsligt kraschade jag med den.

Alla mil vi åkt tillsammans. 

Det blev för mycket till slut. 

Jag kände att jag blev splittrad. 

Mellan två hem. 
Men inte hemma någonstans.


Så trött. 
Jag ville bara lägga ner mitt trötta huvud.

Sova.
Aldrig vakna. 

Illamåendet kom.

Tröttheten omslöt mig.

Illamåendet välde inom mig. 

Jag fick inget förstående från min nyfunna kärlek.

Bara anklagelser.
Samvetet gnagde. 

Varför var jag så trött? 


Varför orkade jag inte vara lika tillgänglig längre?

Varför orkade jag inte anpassa mig efter hans liv längre?

Men varför kunde han inte anpassa sig en enda gång efter mitt liv?

Varför var det bara jag som körde alla dessa mil?

Varför var det bara jag som såg till att vi sågs?

Samvetet gnagde ännu mer över dessa själviska tankar.

Tårar. Bråk. Anklagelser. Hårda ord. Elaka ord.
Ord som inte går att förlåta.

Tårar. Sorg. Besvikelse. 

Kärleken sprack. Egoismen tog över. 

Jag ville bara må bra igen. 

Men illamåendet kom över mig med ny kraft för varje dag.

Utmattad och deprimerad.
Jag låg en dag i sängen och grät i flera timmar.

Tröttheten utlöste en sorts apati.

Jag låg en dag i sängen och bara stirrade tomt framför mig.

Så gick dagarna. 

En dag kände jag något inom mig. 

Gravid? Men jag hade ju skydd. 

Aldrig har 1% hånat mig så mycket.


Nya känslostormar. 

Mer anklagelser.
Hårda ord. 

Ingen medkänsla.

Det definitiva slutet. 


Beslutet.

Jag kan inte bli en BRA ensamstående mamma.

Samvetet gnager.
Men han vill absolut inte ha barn.


Sorgen.
Förnedringen.

Många kronor fattigare igen.
För att mörda ett barn. 

Förtvivlan. 

Men jag reste mig.

Men nu måste väl ändå allt vända?

Men mördar du ett barn.

Då straffas du hårt. 

Karma.
Bilen kraschade igen. 

Utbränd efter alla meningslösa mil,
alla mil till den 
inbillade stora kärleken.

Den redan hårt ansträngda studentekonomin
fick sig ännu ett bakslag.


Allt svartnar.
Sorgen över det förlorade livet.
Och jag bara undrar, vad är meningen med allt? 
Orkar jag med ännu en motgång
innan all mening med livet försvinner helt?



Vad är meningen med att träffa en person som
lovar dig guld och gröna skogar. 
Men när
det verkligen gäller vill han bara ha en kvinna
som anpassar sig efter hans liv.
Han vill ha en kvinna som sin hushållerska,
som alltid är upplagd för sex, även när hon är trött,
illamående och gravid. En kvinna som hjälper till
i hans hem, men när hon sen ber om något. 

Något så litet som en önskan om att han
för en gångskull ska ta sig tid att hälsa på henne,
när 
hennes bil är trasig eller hennes ekonomi är kärv.
Då låter han meddela att hans liv går före. 



Vad är meningen med allt bråk.

För att sen upptäcka att skyddet som ska skydda dig till 99%,
väljer att ge dig en 1% hån. 
En käftsmäll.

Ställ en önskan om att mötas halva vägen. Ställ krav.
Bli gravid.

Berätta. Få anklagelser och skit kastad i ansiktet.
Gör slut.
Tvingas genomgå en förnedrande abort, själv.
Bilen kraschar.
Psyket kraschar. Ekonomin kraschar. 
Livet kraschar.

Det dåliga samvetet gnager inom mig.

Jag är arg och förbannad över att han inte fanns där för mig då.

Oavsett alla hårda ord. Oavsett vad vi grälade om.

Men barnet i min mage var bara mitt ansvar helt plötsligt.

Inte en fråga om hur jag mådde.

Inte en fråga om jag behövde ekonomisk ersättning eller stöd.

Inte en fråga om jag fattat något beslut. 

Varken innan eller efter vi hade gjort slut.

Barnet i min mage gav mig kraft att lämna.

Lämna ännu ett dåligt förhållande bakom mig. 

Nu ska jag bara komma upp ur det här svarta hålet innan jag drunknar. 



Men inte idag.

Orkar inte.

Inte idag.

Kanske i morgon.